Ett nytt steg i utforskande av evangeliskt-lutherskt klosterliv i Sverige togs när Therése Olsson den 6 juni 2014 avlade sina klosterlöften i Linköpings Domkyrka med önskan att som präst i Svenska kyrkan söka ett klosterliv i staden inspirerat av Jesus från Nasaret såsom hans liv kommer till uttryck i evangelierna. Högtidsgudstjänsten leddes av stiftets biskop Martin Modéus med inbjudna gäster från bland annat Katolska och Anglikanska kyrkan. Therése berättar:

”När jag för snart tjugo år sedan på allvar började ana att den längtan jag sedan många år hade burit, i själva verket var en kallelse till ordensliv inom Svenska kyrkan, öppnade sig en avgrund under mig. Inte för att jag inte ville, utan för att det såg så fullständigt omöjlighet ut. Klosterliv i Svenska kyrkan?! Det var väl ändå inte förenbart med vår lära och bekännelse, eller? Martin Luther, reformationen, trons liv mitt i vardagen… Det krockade med mina bilder av vad klosterliv var; något ”världsfrånvänt”, katolskt och medeltida.

Kallelsen var stark. Jag blev inte av med den. Den kom tillbaka. Stilla, varsamt och lockande. Ingen eldskrift på väggen utan mer som en inre aning som med tiden blev mer och mer konkret. Kallelsen, längtan, att ge Gud hela mitt liv.

Jag började läsa om klosterlivets historia, ordenslivets framväxt och klostrens betydelse för samhällsutveckling och bildning. Sakta började mina bilder kompletteras. Jag besökte kloster och kommuniteter i och utanför Sverige och insåg att ett liv som nunna kunde variera väldigt mycket. Den geografiska platsen, klimatet, behov i kyrka och samhälle och de människor som just där sökt sig samman för att be och arbeta tillsammans, formade gemenskaper på många olika sätt, alla med sina inriktningar, gåvor, utmaningar och möjligheter. En del levde på landet, andra i staden. Några bar ordensdräkt, andra jeans och gummiskor. En del var yrkesarbetande, andra mer kontemplativt inriktade. Variationen var stor samtidigt som grunden, eller ”hjärtat” om man så vill, var detsamma; att ge sig själv helt till Guds kärlek och välja ett liv i bön och tjänst, ofta uttryck genom löften om celibat, egendomsgemenskap och lydnad i gemenskap med andra.

Med tiden började jag ana konturerna av det liv jag längtade efter; Jag ville, buren av de evangeliska råden, leva och be i staden, nära vardagens puls och i den lokala församlingen. Jag längtade efter att ge bönen en större plats, gärna tillsammans med andra och jag ville fortsätta vara präst.

Jesuiterna, katolska kyrkans idag största orden, blev en viktig förebild för mig men också ett systraskap i London. Mer om det lite längre fram.

Det som försvårade vägen för mig, var att jag inte hittade något kloster med den inriktningen inom Svenska kyrkan och det skulle ta flera år innan jag vågade börja bejaka den vansinniga tanken på att jag kanske just därför var kallade att börja ge form åt ett sådant… I takt med att kallelsen sakta klarnade och jag började försöka ta den på allvar, blev valet av plats allt viktigare. Var skulle detta ske? Vart skulle mitt lilla ”frö”, denna kallelse, planteras?

Jag lusläste Sveriges kyrkohistoria, scannade kartan uppifrån och ner. Hur såg klosterlivets historia ut i vårt land? Vilka ordnar fanns och var i landet hade de varit verksamma? Fanns det specifika platser där Gud genom historien verkat genom kloster och kommunitetsliv och hur såg det ut med klosterliv idag?

Det var som att ge sig ut på upptäcktsfärd och vägen ledde så småningom fram till Linköpings stift. Det var nämligen här som Sveriges första kloster i Vreta, Nydala och Alvastra grundades på 1100-talet. Östergötland hade tidigt blivit ett kyrkligt centrum. Det var också här som heliga Birgitta etablerade sin dubbelgrenade klosterorden i Vadstena på 1300-talet. Ingen annan plats i Sverige hade under medeltiden så många kloster och olika ordnar som Linköpings stift. Klostren blev viktiga centra för bildning och sjukvård och fick ett stort inflytande både för samhällsutvecklingen och det politiska livet. Jag upptäckte dessutom att detta geografiska område i Sverige också i vår tid visade sig vara unikt i fråga om monastiskt liv. Här fanns Birgittasystrar i Vadstena och Mariadöttrar i Omberg. Här hade den franciskanska traditionen en lång historia, inte minst i centrala Linköping och här fanns Pilgrimscentrum med sitt rika andliga liv, Pilgrimskommuniteten, liksom den Ekumeniska kommuniteten av Bjärka-Säby. Här fanns katolska ordenspräster från Filippinerna och svenskkyrkliga församlingar med stolthet och intresse för det lokala klosterarvet såsom  till exempel i Askeby, Vadstena och Vreta.

Jag började ana att Linköpings stift och Linköpings stad, nog kunde vara platsen jag sökte. Jag tyckte mig kunna se att här fanns en ”inbedd” jord, ett rikt monastiskt arv, som skulle kunna hjälpa ”fröet” att gro och förhoppningsvis överleva.

Jag som då tillhörde Göteborgs stift, tog kontakt med Linköpings dåvarande biskop, Martin Lind, detta var år 2006, och berättade om min längtan efter ordensliv som präst inom Svenska kyrkan i Linköping. Det var en stor dag. Biskop Martin tog emot ”fröet” med stor, stor värme och skickade iväg mig med orden: ”Jag skall stödja dig så mycket jag kan Therése, men du måste gå vägen själv.”

Flera år har nu gått och jag har fått pröva kallelsens väg både på egen hand men också med hjälp av andra. Biskop Lind hade rätt. Varje människa måste själv söka sin kallelse väg. Ingen kan göra det för en. Samtidigt kan man aldrig till fullo på egen hand göra det. Den som söker sin kallelse behöver också pröva den med andra, med kyrkan och med människor som gått vägen före.

Som jag skrev hade jesuitorden stor betydelse för mig liksom en orden i London. I London lever ett tiotal nunnor som tillhör The Society of St Margaret och är en av de äldsta ordnarna inom anglikanska kyrkan. Hos dem åkte jag under många år (och än idag) för vägledning, fördjupning och inspiration. Eftersom några av systrarna också var prästvigda och arbetade i lokala församlingar mitt i huvudstaden, blev dem extra viktiga för mig som förebild. De har följt mig sedan 2006 och det var därför extra roligt att två av dem var med som mina assistenter vid löftesgivningen i Linköpings domkyrka den 6 juni 2014. Genom systrarna i London har en vänskap vuxit fram mellan Linköpings kloster och St Matthew´s Church i Bethnal Green, med regelbunden kontakt och daglig förbön.  www.st-matthews.co.uk/links/.

Det finns mycket mer att berätta om vägen fram till 6 juni. Att det blev just den 6 juni, berodde på att det var det datumet som jag döptes (1976) och för mig var det viktigt att visa på löftet som gensvar på Jesu kallelse i dopet; kallelsen att vara Jesu lärjunge. Att detta datum senare visade sig vara exakt samma datum som både Alvastra och Nydala kloster hade grundats på (1143), samt att det var den 6 juni 1954 som Svenska kyrkan fick sin första nunna efter reformationen, Marianne Nordström, var ett sammanträffande som på något vis bekräftade valet av datum.

Arbetet med gudstjänstordningen för löftesgivningen pågick under ett år. Jag tog inspiration från både anglikansk och katolsk tradition samtidigt som jag sökte en form, ett språk och en teologi där jag som luthersk teolog kände mig hemma. Det har varit ett kreativt arbete och delvis också svårt. Till min hjälp har jag haft en referensgrupp och regelbundet stämt av det liturgiska arbetet med min biskop, Martin Modéus, som har tillsynsansvar och en rådgivande funktion i fråga om denna nya ordens framväxt.

Jag bor i central Linköping. Själva huset där jag bor är en prästgård från 1700-talet med en liten trädgård som jag hyr av en privat hyresvärd. Under klostrets första sju år har jag arbetat stiftsadjunkt på med ansvar för andlig vägledning och själavård, en tjänst jag under våren 2021 avslutar för att odelat utforska och värna för det monastiska liv som börjat gro i Linköpings kloster.

Under dessa första sju år har klostret välsignats med många vänner och bedjare. Några bor i närheten till klostret och deltar på olika sätt i klostrets bön och arbete. Andra bor på olika platser runt om och utanför Sverige. Det är bönen som är vår gemensamma kallelse, en kallelse och tjänst för kyrkan och världen som Linköpings kloster vill stödja och uppmuntra.

Ibland beskrivs kloster som en ”skola i kärlek”. Må det vara sant. Ett annat sätt kan vara att beskriva ett kloster som en ”bönens skola”. En plats och miljö där bönens liv för utforskas på höjden och djupet, korsen och tvärsen. Så vill jag se på Linköpings kloster. En bönens skola, till människors hjälp och Guds större ära.

Syster Therése, Marie bebådelsedag 2021