Reformationen på 1500-talet ledde till att klosterlivet upplöstes i Sverige. Under flera hundra år var det enligt svensk lag förbjudet att leva klosterliv i vårt land. Så är det inte längre. Idag är det inte förbjudet, men klosterliv är fortfarande ovanligt i Sverige och för många okänt inom Svenska kyrkan.

År 1990 gjorde Svenska kyrkans biskopar ett officiellt gemensamt erkännande av kloster – och kommunitetsliv och uttryckte sin vilja att stödja och välsigna kallelsen som en autentisk livsform inom en evangelisk-lutherska kyrka. Detta erkännande bekräftades åter av Läronämnden 2011. År 2016 påbörjade biskoparna Eva Brunne och Fredrik Modéus en kartläggning över kloster, kommuniteter och kommunitetsliknande gemenskaper med närhet till Svenska kyrkan. I mars 2018 bekräftade biskopsmötet åter betydelsen av kloster och kommunitetsliv i en evangelisk luthersk kyrka samt artikulerade behovet av praktiskt och ekonomiskt stöd.

Kyrkorättsligt har Svenska kyrkan inga kloster, men finns det några klosterfamiljer som står i nära förbundenhet med Svenska kyrkan. Linköpings kloster är ett av dessa.