Påsken är hjärtat i kyrkans år. Alla andra tider under året anpassar sig till när påsken infaller. Men det är pingsten som slutligen fullbordar påsken. Påsken och pingsten kan inte skiljas åt. Därför är egentligen inte pingsten en egen högtid, den är påsktidens sigill.

Liksom påsken har pingsten också sin historiska bakgrund i den judiska traditionen. Påsk och pingst står också där i en oupplöslig relation till varandra och kan liknas vid Israels två ”rotupplevelser,” menar den judiske filosofen Emil Fackenheim (1916-2003). Innebörden är att hela folket bevittnar dessa upplevelser och därefter aldrig kan glömma dem. Upplevelserna kommer att utgöra folkets kollektiva minne, något de bär vidare från släkte till släkte såsom evigt närvarande. Påsken, med sin fullbordan i pingsten, är den rot ur vilken både Israels och kyrkans andliga liv växer.

O, Himmelske konung,
Tröstare,
Sanningens Ande,
det godas skattkammare och Livets givare,
Du som är överallt närvarande och uppfyller allt.
Kom och bo i oss,
rena våra hjärtan från allt ont
och fräls Du gode våra själar.